Helenas saga

Jag var iväg på LOKA brunns spa i helgen helt själv och hade min egen lilla skrivresort. Problemet var bara att jag istället för att skriva mest gick in i behandlingar men jag hann i alla fall skriva en sak, det blev Helenas förslag på uppslag. Det första stycket i sagan kommer från det som Helena skrev och sen fortsatte jag. Trevlig läsning.

”En söndag i september var det dags att ta fram julklappsknivarna och tillsammans med mamma ge oss ut i skogen. Vi skulle plocka svamp och Storebror och jag skulle leta efter pinnar som vi kunde tälja till spjut. Det hade regnat mycket och det skulle vara gott om svamp hade mamma sagt. Det hade börjat som en helt vanlig söndag, mamma hade packat väskan med smörgåsar, bullar, saft och kaffe och vi hade gett oss iväg. Men när vi kommit ut i skogen och varit där en liten stund började mystiska saker att hända...”

Jag hade kommit bort en liten bit ifrån mamma och brorsan då jag hörde röster. Det lät som några tjivades om något jag blev nyfiken så jag smög närmre för att se vad som hände. Rösterna kom från en liten glänta och jag smög fram till några buskar precis vid kanten av gläntan. Rösterna hördes tydligt nu men jag kunde fortfarande inte se från vilka rösterna kom. Det var helt tomt i gläntan, tyckte jag först, men sen såg jag att det rörde sig bakom några tovor. De kunde inte ha varit större än åkermöss de som talade för tovorna var inte så höga. Jag blev än mer nyfiken så jag var bara tvungen att smyga mig ännu närmre. När jag kommit nästan ända fram till tovan tyckte jag att jag såg en liten luva sticka upp.

Mycket riktigt, när jag kom fram såg jag att det var små tomtar som satt och pratade upprört med varandra. De var så upprörda att de inte ens såg mig och det de talade om var att deras kompis blivit kidnappad av ett människobarn. Människobarnet bodde precis i utkanten av skogen och hade fångat den lilla tomten bara dagen innan. De försökte komma på en plan för att få tillbaka sin kompis och när jag hörde det så kunde jag inte låta bli att fråga om jag kunde hjälpa till.

De blev jätterädda först men jag försäkrade dem att jag var snäll och att jag inte var en kidnappare som det andra barnet. Jag frågade om de visste varför barnet hade kidnappat den lilla tomten och då sa tomtarna att den lilla pojken fått för sig att småtomtarna, eller vättarna som de kallade sig själva, hade trollkraft och nu ville pojken att vätten skulle trolla fram fina saker åt honom. Jag frågade om det var sant att de hade trollkraft men de förnekade de små tomtarna att de skulle ha, de var bara helt vanliga små tomtar. Likadana som människor fast mindre och med annat klädmode som gick mer i grått och brunt för att de skulle kunna gömma sig bra i skogen.

Jag sa att det var ju lite synd att de inte hade trollkraft för jag hade ju väldigt gärna velat ha ett dataspel som just kommit ut på marknaden men som mamma inte tyckte att vi hade råd med men som alla mina kompisar i klassen har, och det verkar kul. De små tomtarna höjde ögonbrynen och frågade om verkligen alla i hela klassen hade utom jag och då tvekade jag lite och sa att kanske inte alla men Johan och Algot hade i alla fall det och de hade sagt att det var roligt. De små tomtarna frågade hur många som gick i min klass och då fick jag räkna efter en stund men tillslut kom jag på att vi var 25, för vi var 15 killar och 14 tjejer från början men så hade tvillingparet Tomas och Jerry flyttat, Lisa hade bytt klass och så var det en till, som jag inte kom ihåg vad han hette, som hade flyttat så nu var vi 25 kvar. Då förstod inte riktigt de små tomtarna vad jag menade, antingen så var de inte så bra på matte eller så lyssnade de inte på mig men jag lovade i alla fall att jag skulle hjälpa dem fast jag inte kunde få något dataspel.

Pojken som hade kidnappat den lilla tomten bodde i ett hus precis vid skogens slut så vi gick dit. När vi kom fram så såg vi att fönstret stod öppet till pojkens rum så vi fick fram för att kika. Det var mer jag som kikade för de små tomtarna nådde inte upp. Det var knappt så jag nådde upp heller men vi hittade en låda som jag kunde stå på för att kunna kika in genom fönstret. Jag kunde se att pojken hade en bur under sängen där den lilla tomten var instängd. Fönstret var öppet på glänt men jag kunde inte få in handen och öppna fönstret. Jag kunde däremot hjälpa tomtarna upp till fönsterbläcket så de kunde komma in och öppna buren. Jag stod och höll utkik efter pojken så att inte han skulle komma hem igen medan de var inne i rummet och fritog den lilla tomten.

Just när de hade fått upp buren såg jag att pojken kom cyklande på gatan så då ropade jag in till tomtarna att de skulle skynda sig. De blev jätterädda och den stackars tomten som varit instängd snubblade ut ur buren över de andra små tomtarna så de ramlade och välta ut en burk med kulor som rullade ut över hela golvet. Det rasslade jättemycket och då hörde jag att pojkens föräldrar visst var hemma. Jag hörde steg på verandan runt hörnet när de reste sig för att se efter vad som hände där inne i huset.

Tomten som varit inburad var en liten och nervös tomte och när han förstod hur otäckt allt hade blivit så började han gråta förtvivlat. Jag väste in i rummet att de skulle skynda sig, de började springa mot fönstret igen men så klart började de snubbla på kulorna och anda leksaker som pojken hade spridda på rumsgolvet. Medan jag stod där och hejade på tomtarna så kände jag en stark hand på min axel och en vuxen mansröst som frågade vad jag gjorde vid deras sons fönster.

Jag blev så rädd att jag tappade talförmågan och stammade väsande fram att jag försökte se vad klockan var. Mannen tittade förbryllat på mig och slängde sedan ett öga in genom fönstret. Han såg som tur var den lysande digitalklockan som stod på nattduksbordet, sen tittade han på mig igen med misstänksam blick och mumlade vad klockan var. Medan jag stod på lådan, tryckt mot fönstret, så kunde jag känna hur tre små filurer klättrade ner i min huva på munkjackan, jag tackade snabbt och nervöst mannen för hjälpen och sen sprang jag därifrån. Medan jag sprang mot skogsbrynet hörde jag att pojken stannade cykeln på tomten och ropade till pappa och frågade vem jag var. Pappan hann knappt svara förrän pojken fick syn på en luva som stack fram ur jackan på mig och han förstod vad jag hade gjort. Han ropade åt sin pappa att han skulle stoppa mig och de båda började springa efter mig in i skogen.

Nu var jag jätterädd. Skulle jag kunna hamna i fängelse för det här? Skulle pojken slå mig? Skulle pojkens pappa slå mig? Han hade starka händer. De små tomtarna började viska i örat på mig hur jag skulle springa och jag sprang som jag aldrig sprungit förut. Genom buskar och förbi dungar, förbi åar och genom grottor sprang jag. Snart hade jag skakat av mig mina förföljare men samtidigt visste jag inte var jag var eller hur jag skulle hitta tillbaka till min mamma och min bror igen.

De små tomtarna visad mig vägen tillbaka igen och när jag kom fram så hade mamma just dukat fram fikat. De hade redan plockat färdigt svampen och frågade var jag hade hållit hus. Jag sa att jag varit ute på egna äventyr och att jag var jättehungrig för äventyr blir man hungrig av. Det var sant för jag var jättehungrig. När jag berättade för mamma och brorsan vad jag varit med om så trodde de mig inte och det kan jag förstå för det är rätt otroligt att man träffar små tomtar i skogen som jag gjorde. Men de vill inte kallas för tomtar, de vill kallas för vättar och de vill inte att folk ska tro att de har magiska krafter för då kanske de blir kidnappade igen.

Du tror inte heller på mig? Nej det behöver du inte göra men nu har jag inte tid att berätta om mina äventyr längre för jag har ett nytt jättespännande dataspel som jag vill spela, ett som alla i hela klassen har, eller ja, kanske inte alla, men i alla fall Johan och Algot och de har sagt att det är jätteroligt. Så det så!

Enligt Mr King är det kört för mig

Bild lånad från adlibris

Jag började läsa Stephen Kings bok "att skriva" i januari, jag har kommit halvvägs. Nu är det säkert någon som fått för sig att det är en dålig bok bara för det, men så är det inte, den är jättebra. Problemet är bara att jag aldrig får tid över för att läsa. Något som självklart inte riktigt är en fördel när man inte bara vill läsa utan vill skriva också.

Stephen säger en hel del saker i boken som jag måste göra för att kunna bli författare:
1. stänga in mig.
Det är kört redan här eftersom vi inte har några rum där jag kan stänga in mig.
2. jag måste ha det helt lugnt omkring mig när jag skriver och stänga bort allt annat
det är kört där med eftersom det finns så mycket som drar hela tiden så var jag än sätter mig så kommer måsten att attackera mig.

Alltså kommer jag aldrig att bli en författare enligt honom för jag har varken tiden eller platsen.

Däremot så fungerar vi väldigt lika när det gäller hur berättelserna kommer till oss. Skillnaden är att jag aldrig hinner sätta mig och skriva så därför formas det på ett annat sätt. Stephen berättar att han kan helt plötsligt få en tanke som "tänk om" och så spinner han vidare på det och så formas en berättelse utifrån det. Han säger att han själv inte vet hur berättelsen ska sluta förrän han kommit dit. För mig är det mer att en tanke kommer "tänk om" och så fomras en berättelse i mitt huvud. Under flera månader lever jag med dessa karaktärer, framsteg, bakslag, sorg, förbannelse, skräck och så kommer jag till slutet. När jag kommer till slutet i mitt huvud så vet jag att det kommer börja försvinna, sakta. Då klamrar jag mig fast för jag tänker att detta är ju en perfekt historia, en perfekt roman, jag måste bara skriva ner den!!! Snälla vänta, försvinn inte än. Och sakta sakta formas en ny tanke "tänk om" och en ny histora tar form i mitt huvud, men nya karaktärer, med ny spänning och så håller det på. Jag har levt med ett flertal historier på det sättet, nu vill jag att andra ska få leva med dom, men hur ska det gå till. Jag har ju varken tiden eller platsen för det.

Jag måste vara mer på hugget

För flera år sedan började jag skriva på en roman. Romanen handlade om en tjej som var väldigt alldaglig. Hon var inte mobbad eller så, bara en grå mus som ingen la märke till. Hon hade kompisar och de brukade sitta och spela spel eller titta på film tillsammans på kvällarna. Hon var aldrig sugen på att göra något annat och hon gick i stort sett alltid i säng vid tio, vilken dag det än var.

En kväll när hon var på väg hem från en av de senare tv-kvällarna, så blev hon attackerad av någon, eller något. Efter överfallet sover hon länge, hela hennes liv förändras och hon börjar bete sig annorlunda. Hon dras till andra typer av personer på skolan och hon börjar bli mer av en nattperson och hon kan inte förstå vad det är som händer. För att förklara lite närmre så kan jag säga att ja, det är en vampyrhistoria.

Den är mer psykologisk än fartfylld och den slutar inte lyckligt.

Jag har inte läst "låt den rätte komma in" eller sett filmen men i vissa drag får jag för mig att dom påminner om varandra. Verkar som om marknaden hade plats för en sådan typ av bok, alltså en vampyrbok, frågan är om det finns plats för ännu en eller om det är mättat nu i om med den redan utgivna boken, i så fall känns det ju lite surt, att jag inte är mer på hugget. I så fall kanske det skulle varit jag som håvat in pengarna på "den rätte kommer in", fast den hade inte hetat så då... och handlingen hade inte riktigt varit densamma.... men vampyrer hade den innehållit.

Vad tror ni, är det någon idé att jag fortsätter spinna på den gamla historien eller ska jag begrava och gå vidare?

Beskriv en smak

Utmaning 221 - 9 augusti

Jag satt i mitt barndombskök och åt helgfrukost. På bordet framför mig hade jag en halvfylld mugg med O'boy och ett halvfyllt glas med apelsinjuice. Då jag var en forskarsjäl och en upptäckare i redan tidig ålder började jag fundera över mina båda glas.
"O'boy är ju jättegott..."
jag sneglade mot muggen
"... och apelsinjuice är jätteott..."
jag sneglade mot juiceglaset
"...om jag blandar dom så borde det ju ännu godare, tillsammans"
Sagt och gjort, jag tog glaset med apelsinjuice och hällde över i muggen med O'boy, tog min sked och rörde om. Jag lyfte muggen, satte den mot mina läppar och drack av innehållet. Här hände det något, en smaksensasion inträffade som etsat sig fast i mitt minne. Det var som elektriska inpulser som attackerade smakcentrat i min hjärna. Hela munnen skrumpnade ihop likt ett russin och ögonen tårade sig. Jag fick springa och spotta ut vätskan och lärde mig att aldrig mer göra om det.

Än i dag kan min hjärna plocka fram denna smak och första gången jag hörde om apelsinchoklad var jag mycket skeptisk!

Vem blir först

Det lutar mot att min son blir publicerad före mig.

Jag är så stolt

...och så skyldig!

Kylskåpet

Utmaning 143 - 23 maj

Mia gick med raska steg över grusgången upp till det lilla sommartorpet. Jocke hade varit ute i sommartorpet i en hel vecka redan och det var inte tänkt att Mia skulle komma upp förrän om fyra dagar, men hon hade lyckats ta kompledigt och smitit iväg lite tidigare. Hon hade tänkt att det skulle bli en överraskning så därför hade hon inte förvarnat Jocke. I händerna bar hon två kassar fulla med matvaror för hon visste hur snål hennes karl var på att köpa med sig ordentligt med färskvaror.

Inne i köket var det helt tyst och luktade nästan lite unket. Det märkes att det inte var Jockes favoritplats i huset utan att han hade hållit sig därifrån under nästan hela vistelsen. Om hon kände honom rätt hade han säkert ätit nere på krogen i byn någon mil därifrån varje kväll. Solen hade börjat gå ner och den kyliga vårvinden drog genom den öppna ytterdörren. Snart skulle han nog vara hemma från byn igen så Mia började plocka fram maten hon tänkt göra iordning till middag.

Hon ställde kassen med matvaror på bänken bredvid kylen och öppnade för att lägga in mjölken och påläggen till frukosten. Kylskåpet gapade tomt, förutom två saker. En burk senap och en svart påse med något i. Mia tittade förbryllat på den lilla påsen och sträckte sig efter den. Det kändes som en köttbit i den, men packeteringen såg väldigt ohygienisk ut. Hon tog påsen till sig och öppnade för att titta på innehållet. Det hon fick se vände hennes mage ut och in.

En hand, en avhuggen hand låg i påsen. Den var blodigt och ldet var därifrån den unkna lukten kommit. Hon kunde tyligt se att det var en kvinnohand med målade naglar och en vigselring på ringfigret innan hon med ett skrik kastade ifrån sig påsen på golvet. Påsen landade precis framför fötterna på Jocke som kom in genom dörren. Han tittade på påsen utan att säga något på en, vad Mia upplevde, evighet. Mias tankar virvlade runt i huvudet, hon kunde inte få fatt på något, hon famlade efter en förklaring, en naturlig förklaring till fyndet. Pulsen rusade och de dunkande tinningarna överröstade alla andra ljud och hon kände hur hennes andhämtning ökade.

"Men säg något" fick hon tillslut fram till sin tysta make som bara stod och tittade på påsen, även han såg ut att hitta någon rimlig förklaring. Hennes röst lätt skrovlig och sprucken på grund av den torra känslan hon hade i hela munnen och halsen. Han tittade upp på henne, tog ett djupt andetag och sa med en långsam och sävlig röst "alltså nu tycker inte jag du ska brusa upp och bli så där hysterisk som du alltid blir så fort det är något som inte stämmer in i din perfekta lilla värld"

"Va!?" Mia kände att hennes kropp nästan säckade ihop på grund av chocken. Han förnekade inget, han tyckte att det var hon som var hysterisk över småsaker. "Det är en hand i påsen Jocke, en hand, en kvinnohand!" Jocke suckade irriterat och trött och tittade på henne som om hon vore mindre vetande.
"Ja, Mia, det är en hand. Vad vill du jag ska göra åt det då?"
"Vad du ska göra åt? Var kommer den ifrån?"
"Ja från en arm kan jag tänka!"

Mia började känna sig gråtfärdig. Vad var det för karl som stod framför henne, varför betedde han sig som han gjorde. En hand, nog tusan måste väl en avhuggen hand vara något att bli hysterisk över. Han kunde väl inte påstå att hon överreagerade.
"Men var är armen då?" Hennes röst darrade.
"Hurså" Mia kunde se att han inte ville prata mer om det, att han försökta få henne att sluta tjata. Han brukade ha den taktiken när det gällde städning hemma eller pengar, men nu var det annorlunda, det handlade om en kvinnohand, en avhuggen kvinnohand. Dom hade varit gifta i över fem år och kännt varandra i över tio år, nog borde hon väl vetat om hennes make var en galen mördare.

Det tog emot, hon måste veta men hon visste inte om hon vågade fråga. Hon tog ett djupt andetag och nästan forcerade fram frågan "Vad har du gjort Joakim? var är resten av kroppen?"
"Hur tusan ska jag kunna veta det?"
"Så det är inte du som lagt handen i kylen?"
"Nej, det är klart jag inte har, vad tror du om mig egentligen?"
Om det var något Mia var bra på så var det att se om Jocke ljög. När han svarat hade han ryckt lite i ena axeln och sneglat på hennes vänstra öra. Det var så han alltid gjorde när han ljög, det var något med hennes vänstra öra, hans öga drog alltid dit när han ljög. Han var skyldig. Frågan var bara vad han gjort med kvinnan och varför hennes hand låg i deras kyl.

Hon tog ett djupt andetag för att dölja sin rädsla och för att försöka få honom att tro att hon trodde på honom. "Oj va klockan springer iväg, ska vi gå och lägga oss så får vi väl försöka klura ut var handen kommer ifrån i morgon istället?" hon sträckte på sig och fortsatte plocka med maten för att få in den i kylen. Hon gjorde allt mekaniskt och i snabb takt. Kvällsmaten blev det inget med hennes aptit hade fullständigt försvunnit. När hon gick till sovrummet sneglade hon mot ytterdörren när hon gick förbi och såg att det låg ett stort vedträ vid spisen, hon började planera inför natten i huvudet. Vad hon inte såg var att Jocke hade fått något vansinnigt i blicken när hon gick förbi honom. Han hade genomskådat henne och han läste av precis vad hon tänkte när hon tittade på vedträdet. Han följde med henne in i sovrummet och de lade sig bredvid varandra i den stora sängen. Han höll om henne som han alltid brukar göra och viskade hur mycket han saknat henne i öronen och hon låtsades njuta av det men henne skälvande var inte av välbehang utan av obehag och rädsla.

Solen gick ner och mörket lade sig över den lilla stugan ute i skogen. Vid garaget stod två bilar parkerade, den ena hade kommit direkt ifrån stan och den andra var fylld med svarta sopsäckar och blodiga tidningspapper och mot garagväggen stod en yxa lutad.

Blåsten tog i.

Vinden tjöt i knutarna.

eller...

Luft

Utmaning från skrivpuff

Bilen var ett vrak. Den låg inkilad mellan trädet och diket. Hon satt, eller rättare sagt låg, i sätet bredvid mig. Hon låg i en onaturlig ställning. Något måste vara brutet. Hon andades fortfarande, det kunde jag se, men det var ytliga andetag. Hon var inte vaken och det rann blod från hennes huvud.

Jag tog mig ur bilen, jag minns inte hur men jag tog mig ur. Jag sprang upp ur diket och upp på vägen. Det kom en bil åkande. Jag ställde mig mitt i vägen och vinkade. Jag hoppade upp och ner och skrek på bilen att stanna.

Bilen åkte mot mig, rakt emot mig utan att visa något tecken på att stanna. Precis i sista sekund hann jag kasta mig åt sidan. Bilen saktade in. De hade sett mig. Jag sprang efter bilen. Den stannade några tiotal meter bort. Bildörrar öppnades, två personer klev ur och började gå mot min bil, bilen där hon låg. Jag sprang emot dem och ropade glatt åt dem och berättade hur glad jag var över att se dem. Jag försökte ge en slags bild av vad som hänt och vad som behövdes. Den ena personen tog upp sin mobil och började ringa efter hjälp.

När jag kom fram till dem sträckte jag ut min armar för att omfamna dem, för att visa min tacksamhet över att de stannat, över att de kommit som skänkta från ovan, för att de nu skulle hjälpa henne.

Dom passerade bara.

Rakt igenom mig.

Som om jag vore luft.

Jag tittade på mina händer. De upplöstes, de försvann, de blåste iväg som om de vore luft. Hela jag försvann, med vinden. Jag var inte där, jag var luft, luft som försvann iväg bland träden, luft som spelade i vindspelen, luft som lekte bland bladen.

Min kropp låg kvar i bilen, tom och öde, jag hade blivit luft och snart gjorde hon mig sällskap bland trädens vajande blad. Medan ambulansmännens rop fortfarande ekade över våra kroppar lekte vi tafatt med fåglarna.